lördag 1 februari 2014

Han kom som ett yrväder en vinterkväll...

Han kom som ett yrväder en snöig decemberkväll. Ett gosedjur om halsen och en leksak i handen. En trasig pojke, men så full av liv och energi. Han behövde en ny familj. Vi var den familjen. Han, vi kan kalla honom Lukas, var 1 år och 10 månader när han blev vår son och vår dotters lillebror.

Hans biologiska mamma kunde inte ta hand om honom. Placeringen var frivillig. Eller frivillig och frivillig. Hade mamman inte gått med på det hade han blivit LVUplacerad.

Denna berättelse har ingenting med eller mot mamman att göra. Vi har en god relation och hon har gjort helt rätt. Denna berättelse handlar om hur maktfullkomlig socialtjänsten är och hur liten människan är i förhållande till en myndighet.

Lukas, hade farit ganska illa innan han kom till oss. Han hade vätskande eksem, ögoninflammation i bägge ögonen och diareé. Om detta kan ni läsa mer här: Norra Skånes tidningar

Vi arbetade mycket med att han skulle knyta an till oss. Gång på gång blev vi försäkrade av socialtjänsten att "detta är en uppväxtplacering" . Jag var mammaledig med honom en termin och det gick ganska fort för honom att knyta an till mig. Det tog längre tid för honom att knyta an till min man och dotter, men ganska snart var vi en hel familj.

Lukas började på förskolan och fick kompisar. Hans bästis på förskolan var en flicka i samma ålder. De var nästintill oskiljaktiga. Han älskade att vara ute och leka. Utomhus var han i sitt esse. Där kunde han rasa av sig och få utlopp för sin energi.

Lukas hade umgänge med sin biologiska mamma. Efter dessa umgänge blev han väldigt dålig. Eksemet kom tillbaka och han blev väldigt arg Han sov inte på nästan 2 veckor efter en träff. Jag och min man fick skiftas om att vara uppe hos honom varannan timme första veckan för att trösta honom. Ju längre tiden gick desto bättre sov han tills det var dags för umgänge igen. Sen började det om.

Det var en ohållbar situation. Den dåvarande socialsekreteraren beslutade om att glesa ut umgängena så att han och vi skulle få lugn. Under 2012 och 2013 träffades mamman och pojken under totalt 13 klocktimmar.
Ja, ni läste rätt. Och det var ett helt korrekt beslut att glesa ut tillfällena. Vi krävde att Lukas skulle få terapi via BUP för att komma över den rädsla och panik han uppvisade inför och efter ett umgänge. BUP ansåg dock att "sådana rädslor växer bort". Jag och min man, som båda arbetat länge på högstadiet, menade att tidiga insatser är otroligt viktiga för att han ska bli en "hel tonåring". Vi gav oss inte.
Lukas fick samtalsstöd via socialtjänstens öppenvård. En mycket skicklig familjebehandlare tog hand om oss och honom. Dessa samtal rörde om väldigt mycket hos Lukas och efter ett av samtalen blev han väldigt dålig. Han fick kramper i magen och låg och vred sig på golvet. Jag åkte in med honom till akuten, men i bilen började han kräkas och var nära att tuppa av. Ambulansen var på plats inom 10 minuter. Lukas hängde i min famn hela vägen in till sjukhuset. Från 11 på förmiddagen till 23 på kvällen låg han, i stort sett, orörlig i min famn. Överläkaren kunde inte hitta något fysiskt fel på honom. Allt var bra. Man konstaterar att det "troligen rör sig om psykiatriska orsaker". Klockan 23 var Lukas hur pigg som helst och inte ett spår av sjukdom syntes.
Det blev sommar och vi åkte som vanligt iväg till Kroatien på semester. Lukas mådde hur bra som helst under hela sommaren. Han lärde sig nästan att simma och han var som en fisk i vattnet. När förskolan började igen menade personalen att det var en helt annan pojke som kom tillbaka. Han var lugn och fin och lekte precis som de andra barnen. Vi är nu framme vid augusti 2013 och Lukas har firat sin 2, 3 och 4 års dag  i vår familj. Han ser oss som sin mamma, pappa och storasyster. Lukas fungerar hur bra som helst och är den roligaste och mysigaste pojke man kan tänka sig.

Terminen startade och jag var mycket glad. Jag hade fått förstelärartjänst och skulle börja arbeta med skolutveckling på min skola.
Under den här tiden har jag dessutom känt att jag hade något konstigt i halsen. Jag tog prover på sköldkörteln och den 20/8 skulle jag få svar på dessa. Cancer.
Det är 50 procents risk att du har cancer i sköldkörteln sa läkaren. Du måste opereras.
Dagen efter skulle vi på möte med socialtjänsten. På sittande möte får vi veta att mamman begärt att Lukas ska flytta hem till henne. Socialtjänsten ansåg inte att det fanns skäl för LVU och han skulle flyttas tillbaka till henne inom tre veckor. Ridå.

Cancerbesked och mista sitt barn samma vecka. Var det en film? Men sådana filmer slutar ju alltid lyckligt, eller hur? Inte denna film. Det är fortfarande som en mardröm. Tortyr. Terror. Välj själv ett passande ord.
Jag minns hur jag skrek i bilen. Hur jag trodde mitt hjärta skulle gå i bitar. Hur jag skakade. De kunde väl inte ta "mitt" barn ifrån mig på tre veckor?

Jag och min man bestämde oss för att ge socialtjänsten en sjujäkla kamp. Och det fick de. Vi skrev brev till förvaltningschefen, vi begärde företräde för socialnämnden och vi skrev brev till alla politiker i socialnämnden. Ännu idag har ingen av dessa personer svarat oss och vi blev nekade företräde för socialnämnden. Genom detta lyckades vi iallafall flytta fram flytten ett par veckor.
Vi var på möte med socialtjänsten och pekade på alla brister i deras handläggning. Vi visade på hur de brutit mot socialtjänstlagen och barnkonventionen. Svaret blev "vi har en annan bild". Vilken den bilden är vet vi fortfarande inte.
Det vi kan konstatera är att Inspektionen för vård och omsorg (fd Socialstyrelsen) tyckte som vi: Norra Skånes tidningar.

Söndagen den 6 oktober kände jag att ansiktet började domna bort. Mamma och pappa tog barnen och åkte iväg och min man ringde ambulansen. Misstänkt Stroke.
Läkaren vill lägga in mig, men jag vägrade. Dr Måns förstod att jag var tvungen att vara hemma och ta farväl av min son och släppte hem mig om jag lovade att komma tillbaka när Lukas åkt. För detta är jag dr Måns evigt tacksam. Vilket dilemma för honom.

Socialtjänsten tyckte att vi skulle packa ihop Lukas saker och köra och lämna honom i lägenheten till mamman. Vi vägrade.
Till sist var socialsekreteraren så arg för att vi inte lydde att hon skrek åt oss. " Ni ska bistå oss med detta. Ni är anställda och jag är er chef". " Hur ska vi annars få in honom i bilen?"
Vi vägrade.
På måndagen den 7 oktober kom två socialsekreterare och mamman i en liten bil för att hämta honom. Hans saker var packade i flyttlådor, men det fick inte plats.
Det tog en timme att få ut honom i bilen. Han gömde sig bakom soffan och vägrade. Socialsekreteraren frågade om hon skulle lyfta ut honom i bilen eller om han skulle komma. "Vi ska ju åka och äta glass. Du får träffa mamma och pappa sen igen". Jag konstaterar då att det är bättre att jag själv sätter in honom i bilen än att en okänd tant gör det. Två gånger försöker jag få in honom i bilen. Två gånger spjärnar han emot med benen och kastar sig ut. Sista gången tar socialsekreteraren honom och sätter in honom i bilen. När hon försöker stänga dörren sträcker han sina små armar mot oss och skriker: "mamma, lämna mig inte. Mamma, lämna mig inte". Min man stoppar in hans händer i bilen. Och de kör iväg med en rivstart.
"Jag hann ju inte ens vinka" sa vår dotter.

Sedan dess har vi inte pratat med honom eller sett honom. Enligt socialtjänsten är vi inte lämpliga till det. Vi lyder ju inte.

Sorgen som river och sliter i min kropp varje sekund, minut, timme och dag är outhärdlig. Han finns 20 minuter bort med bil, men jag får inte träffa honom. Jag får inte krama honom, inte känna hans andetag i min famn och inte killa honom på ryggen som han tycker så mycket om.

Helgen innan han flyttades hade vi hans kompisar här. Lukas killkompis sa då: "Även om vi inte ses igen så kommer du alltid att finnas i mitt hjärta."

Precis så är det. Du kommer alltid finnas inom mig. Som min son.

Jag har varit på botten och vänt. Jag är opererad och har inte cancer. Idag när jag skriver är jag på botten. Under botten känns det som. Men jag har valt att ta mig tillbaka. Jag har valt att fokusera på något annat. Jag har valt #digiskol och flippat klassrum.
Utan detta hade jag inte klarat mig. Jag har valt att vara stark. Ibland.
Sara

Om hur vi har det ett år senare (oktober 2014) kan ni läsa:

Här.

Sara














10 kommentarer:

  1. Skickar galet mycket kramar till dig Sara!

    SvaraRadera
  2. ♥ styrkekramar från en flipp-kollega men även en 4-barns mamma som bara kan ana den avgrundskänsla du går igenom ♥

    SvaraRadera
  3. Delar på FB med taggar till Aftonbladet och Expressen.

    SvaraRadera
  4. Tack för din omtanke, men jag är inte intresserad av artiklar i Aftonbladet och Expressen. Jag är inte ute efter ett snyftreportage. Jag är ute efter att stärka Barns rättigheter och göra Barnkonventionen till lag.

    SvaraRadera
  5. Jag blir så fruktansvär förbannad när jag hör hur socialtjänsten gång på gång förnekar barn sina rättigheter till trygg uppväxt och bryter mot Barnkonventionen. Jag har vänner och bekanta med liknande berättelser som du och maktlösheten är outhärdlig! Jag förstår att den kontakt barn har med sina biologiska föräldrar är ytterst viktig men det finns ju gränser.

    Om du sitter i fängelse och fångvaktarna ignorerar dina behov, om de hindrar dig från att duscha, få tvättat dina kläder, tvingar dig sitta och titta på när de blir fulla och hotar varandra eller hotar dig till livet, tvingar dig att sitta nära för att i nästa stund skrika och slåss, lämnar dig utan skydd när det pågår hotfulla situationer, då har du tur! Staten skyddar nämligen dig som sitter i fängelse eftersom du kan vara till ekonomisk nytta när du kommer ut och eftersom du är vuxen och har en röst.

    Är du däremot barn och inte har möjlighet att välja bort den förälder som är din fångvaktare, då får du överleva bäst du kan. Staten har nämligen inget ekonomiskt intresse i dig på många år och de vet att du inte har någon röst i Sverige.

    SvaraRadera
  6. Vill återigen poängtera att ingen skugga ska falla över mamman. Hon har rättat upp sitt liv. Han far inte illa där. Det som är fel är att ingen pratade med honom och att han hade hela sitt liv här. Det klipptes av helt och hållet. Det är socialtjänsten som inte skött sitt jobb, vilket IvO tydligt påpekar.

    SvaraRadera
  7. Ja, jag känner igen socialtjänsten som bara den kan bete sig idag. Detta är grundskälet till att jag nu driver frågan kontinuerliga verksamhetsrevisioner inom kommunerna. Man gömmer sig bakom kommunernas självstyrelserätt och tack vare nämnder utan integritet kan förvaltningarna åsidosätta regler och lagar utan risk för minsta påföljd. Det måste bli en ändring!

    SvaraRadera
  8. Du, eller Luras är inte ensam. Jag vet ett barn till som har gått igenom samma sak.
    Jag vågar inte skriva mer eftersom det är en pågående process. Men barnet, och ett syskon bor där det är meningen att de ska bo med familj runt sig som tar hand och vårdar deras intressen.

    Har du gett upp om Luras eller jobbar ni för att få tillbaka honom? Vet ni att han mår bra?
    Du får gärna kontakta mig.

    SvaraRadera
  9. Oj, något blev fel när jag skulle posta så jag var tvungen att ta anonymt.
    Det är jag som skrev inlägget om ett annat barn.
    Mvh Anna. Andanom@Hotmail.com

    SvaraRadera
  10. Å herre gud vilken berättelse, vad du och din familj fått gå igenom mycket och den lille pojken kommer förmodligen att traumatiseras - han har förlorat hela sin familj.
    Socialnämnden som tog det här beslutet har agerat helt ologiskt och mot all forskning om anknytning.

    SvaraRadera